Evening post

Godkväll på er!

 

Nu ikväll klockan 8 söndagskväll är första gången som jag ens öppnar upp datorn sen i onsdags. Jag har verkligen mått dåligt den här veckan. Dels för att jag har haft så jäkla ont att jag knappt kunnat röra mig, idag är den första dagen sen i måndags som jag inte har legat i sängen exakt hela dagen samt att jag mår dåligt av medicinen som jag har fått. 

 

Jag har tagit citodon nu sen operationen och efter varje piller så blir jag så pass yr att jag nästan kräks utan att ens överdriva. Min mage har också svullnat till dess dubbla storlek. Det känns lite jobbigt faktiskt, jag ser helt seriöst ut att vara gravid och mina vänner som har kommit hit och hållit mig sällskap på dagarna har alla blivit chockade. Att en mage ens kan bli så stor? Helt otroligt. 

 

Imorgon som grädde på moset ska jag på en plåtning för ett än så länge hemlig projekt. Jag vill inte säga att jag har ångest inför det men det är nära därpå. Jag är så pass svullen att man kan tro att jag är gravid i månad 9 och jag känner mig inte helt bekväm i att fotas så, sen att jag knappt kan röra mig heller. OH SO FITNESS! 😉 Men det är nog max vad jag orkar med imorgon. Fina Linus är väldigt hjälpsam och kommer att köra mig dit imorgon bitti och hjälpa mig hem sen efter det. Den killen är värd sin vikt i guld. <3 Och han väger rätt mycket… Haha, det jag försöker säga är att jag är riktigt tacksam så när du läser detta Linus så vill jag att du tar åt dig, bäst är du! 

 

Imorgon ska jag försöka att börja uppdatera som vanligt igen, jag mår lite bättre nu och jag ska försöka att gå en promenad imorgon också. Nu räcker det med sängliggande. 

 

// Good evening to you!

 

Tonight at 8 o’clock Sunday evening is the first time I even open up the computer since Wednesday. I really felt bad this week. Partly because I’ve been in much pain that I could barely move, today is the first day since Monday that I have not been laying in bed exactly the entire day and I feel bad of the medicine that I have received.

 

I have taken Citodon now since the surgery and after each pill, I get so dizzy that I almost vomit without even exaggerating. My stomach has swollen to twice its size. It feels a little awkward actually, I seriously look pregnant and my friends who have come here and kept me company during the days have all been shocked. That a stomach even can get this big? Absolutely incredible.

 

Tomorrow as the icing on the cake I’m going to a photo shoot for an as yet undisclosed project. I would not say I have anxiety about it but it’s close after. I am so swollen that one can believe that I am pregnant for 9 months and I do not feel completely comfortable in the fact that Im going to be photographed and also I can’t barely move  either. OH SO FITNESS! 😉 But it’s probably up to what I can do tomorrow. Fine Linus is very helpful and will drive me there tomorrow morning and help me home  after that. The guy is worth his own body weight in gold. <3 And he weighs a lot … Haha, I'm trying to say is that I'm really grateful.

 

Tomorrow I’ll try to start updating again as usual, I feel a little better now and I’ll try to go for a walk tomorrow too. Enough with the bedridden. //

 

Enter a title

A spontaneous visit

En väldigt sliten Ellen & en piggare Linus 

 

Inatt fick jag sova. Det behövdes verkligen, ja vaknade vid 3 på morgonen och behövde smärtstillande men i övrigt var natten ganska lugn och jag lyckades sova tills klockan nio. Jesper kom till mig och hjälpte till med frukost, bäddade ner mig med en film och höll mig sällskap en lång stund. jag är så tacksam.

 

Vid lunch tid stod Linus utanför min dörr, jag blev riktigt överraskad av ett sådant spontat besök. Men himla glad, jag behövde det idag. Bara ligga i sängen och prata om allt och inget och tänka bort från det onda en stund. Men jag har inte alls haft lika ont idag som jag hade igår och jag har till och med lyckats att duscha, med hjälp dock.

 

//Last night I got to sleep. It was really needed, well I woke up at 3 in the morning and needed painkillers but otherwise the night was fairly quiet and I managed to sleep until nine o’clock. Jesper came to me and helped with breakfast, fixed with blankets in my bed so that I could relax with a movie and kept me company for a long while. I am so grateful. 

 

At lunch time, Linus was standing outside my door, I was really surprised by such spontaneous visit. But amazingly happy, I needed it today. Just lie in bed and talk about anything and everything and think away from the evil pain for awhile. But I have not been suffering as much today as I did yesterday and I have even managed to take a shower, using help though but still showered. //

 

 

 

My operation story.

Nu är jag hemma och opererad. Jag kom till Proforma clinic på Södermalm igår morse strax innan klockan 8 på morgonen. Jag blev direkt tilldelad det rum som jag sen skulle få bo i över natten tillsammans med en annan tjej. Där fick jag också ombyte till morgonrock och tofflor och lite hälsopapper som jag skulle fylla i samt fick lite piller mot åksjuk och smärtstillande. Strax därefter kom kirurgen in, *******. Han ritade lite på mitt bröst och kollade läget och sedan kom en narkosläkare och hämtade mig.

Jag fick en liten mössa för håret, hade på mig trosorna jag kom i men i övrigt hade jag inget mer på mig. Jag fick lägga mig i operationssängen med armarna rakt ut i en ställning, blev nedbäddad med duntäcke och fick en nål inkörd i höger armväck, in med något sömnigt och sen sov jag.

Ca 1 timme senare låg i på uppvaket. Jag hade väldigt ont, jag låg där helt orörlig och tårarna bara rann och rann. Jag fick en morfinspruta, hade fortfarande så ont att tårarna bara rann, fick en till och en till, efter tre stycken så var smärtan hanterbar och jag kunde föra en konversation men blev istället väldigt illamående. Jag blev inrullad på mitt rum och hjälp i min riktiga säng. Jag mådde fruktansvärt illa och fick två sprutor i amen mot det också och slumrade till en liten stund till.  Sen resten av dagen var egentligen bara hemskt jobbig, jag har nog aldrig haft så ont i mitt liv (då vill jag ändå påpeka att jag för några år sedan bröt armen så illa att det blev en 4 timmar lång operation och 4 nätter på sjukhus, detta var värre). Jag fick sammanlagt 7 sprutor morfin samt 6 eller 8 citodon (kommer ej ihåg) och hade fortfarande riktigt ont och kunde inte sova på hela natten, låg vaken till klockan 4 på morgonen och vaknade vi 6 igen. Kirurgen berättade dock att operationen hade gått bra men att jag hade så ont för att jag själv innan knappt hade någon bröstvävnad, allt var väldigt tight och det var ett tjockt lager av muskler att skära genom (jag la inplantaten bakom) och att ja, det gör helt enkelt jävligt ont. Tjejen jag delade rum med hade dock inte alls lika ont och var så pass pigg att hon kunde hjälpa mig både med mat och upp och ner i sängen, en riktig ängel!

Men idag då, jag blev hämtad av mamma på morgonen och vi var på apoteket och hämtade ut medicin som jag skulle ha. Lite smärtstillande och antibiotika. Idag är det lite tufft utan morfinet som hjälpte ändå helt okej. Jag har så ont att jag sitter på stolen och svettas medans jag skriver det här. Sitter jag upp eller står upp är det svårt att andas, ligger jag ner känner jag mig överkörd av en traktor och hela bröstet känns tungt. Eftersom att jag inte kunde sova inatt pga smärta så hjälpte mamma mig att bädda ner mig nu när jag kom hem, slutade med att jag låg i sängen och grät utan stopp tills jag faktiskt somnade en stund. Jag mår helt ärligt skit dåligt, men det är värt det. Brösten är väldigt svullna men av vad jag har sett i spegeln är jag väldigt glad och det är värt smärtan.

Nu ska jag krypa ner i sängen igen och Malin kommer strax och håller mig sällskap och kollar läget.

// Now I’m home after surgery. I came to Proforma Clinic in Södermalm yesterday morning just before 8 o’clock in the morning. I was immediately assigned to the room, I then would have to stay in overnight with another girl. There I was also changing into a bathrobe and slippers and filled some health papers and got some pills against sickness and pain relievers. Shortly thereafter the surgeon came in, Carl-Johan. He drew a little on my chest and checked the situation and then the anesthesiologist came in and picked me up.

I got a small cap for the hair, was wearing the panties I came in, but otherwise I had no more clothes. I had lay down on the  surgery  bed with my arms straight out in a position, got a nice blanket and a needle inserted in my arm, in with something sleepy and then I slept.

About 1 hour later I was in the recovery room. I had a lot of pain, I lay there motionless, and the tears just flowed and flowed. I got a morphine injection, still had so much pain that the tears just flowed, got another and another, after three injections of morfin  the pain was manageable and I was able to hold a conversation but instead became very nauseous. I was wrapped in my room and help in my real bed. I felt terribly ill and had two more injections in my arm fot the nauseous so I wouldn’t have to throw up  and dozed off a little longer. Then the rest of the day was really just terribly bothersome, I have never had so much pain in my life (then I want to point out that  a few years ago I broke my arm so badly that I was on surgery for  4 hours and had to stay 4 nights in the hospital, this was worse). I got a total of 7 injections of morphine and 6 or 8 Citodon (will not remember) and still had really bad pain and could not sleep all night, lying awake at 4 am and woke up at 6 again. The surgeon told, however, that the operation had gone well, but I had so much pain to since before I had hardly any breast tissue at all, everything was very tight and there was a thick layer of muscle to cut through (I had my implants behind the muscle ) and that yes, it simply hurts like hell.The girl I shared a room with was not nearly as bad as I was and was so spirited that she could help me both with food and up and down in the bed, a real angel!

But today when I was picked up by mom in the morning and we were in the pharmacy and picked out the medicine that I would have. Some painkillers and antibiotics. Today it is a little tough since I can’t have the  morphine that actually helped me a lot yesterday. I have so much pain that I right now sit on the chair and sweating while I type this. If  I sit up or stand up, it is hard to breathe, if I lie down I feel like I have been run over by a tractor and the entire chest feels heavy. Since I could not sleep last night because of pain my mom helped me to tuck me down in bed when I got home, I ended up lying in bed and cried without stop until I actually fell asleep for a while. I honestly feel crappy, but it’s worth it. The breasts are very swollen, but from what I have seen in the mirror, I’m very happy and it’s worth the pain.

Now I’m going to crawl back into bed and Malin will shortly come here and keep me company and check how I feel. //

Surgery.

 

Nu ska jag skriva ett inlägg som jag inte har vetat som jag har vågat skriva eller inte. Men jag chansar på att jag vågar. Jag har varit ganska öppen med er här i bloggen och jag tror att jag vinner på det i långa loppet, att vara ärlig med er och inte måla upp fasaden ”jag har ett perfekt liv” för det har jag inte. 

 

Men det här som jag ska säga nu tycker jag känns lite läskigt att skriva. Jag blundar hårt innan jag trycker på ”publicera” knappen och hoppas att inte få allt för många upprörda kommentarer. Men samtidigt känner jag ett visst lugn, för jag vet att ni brukar stötta mig i mina val och jag hoppas att jag med detta kan inspirera dig som inte vågar att också våga.

 

I morgon 7:45 ska jag operera mina bröst. Japp, nu sa jag det. Jag har tänkt på det här väldigt länge och nu när jag har fyllt 18 och äntligen sparat tillräckligt med pengar för att kunna göra detta. Varför jag gör detta är för att jag i dagsläget inte trivs i mina egna bröst som sen jag började träna har försvunnit nästan helt. Innan jag fick min anorexia för 4 år sedan så hade jag en fyllig D-kupa i storlek och vägde nog ca 15 kilo mindre än jag gör nu. Men efter både ätstörning och nu mycket styrketräning så har mina bröst blivit obefintliga, de är ganska hårda och mest muskler och inte särskilt mycket bröst egentligen. Detta gör att jag känner mig lite okvinnlig nästan när jag står i spegeln utan kläder, bred rygg, breda axlar, och ett muskelbröst. Jag vill helt enkelt ha tillbaka känslan av ett par ”riktiga” bröst och jag kommer lägga in inplantat så att jag får tillbaka den storleken som jag en gång hade.

 

Jag ser verkligen fram emot att känna mig bekväm igen, att slippa ha på mig en push-up BH under sport-bhn i gymmet för att inte känna mig obekväm, att kunna slappna av och köpa de kläder som jag vill utan att behöva tänka på att behöva stoppa upp BHn för att fylla ut plagget. Att se mig i spegeln och känna mig kvinnlig. 

 

Jag ber er nu, ni som misstycker med mig (vilket jag vet att vissa av er säkert kommer att göra) att om ni känner för att slänga ur er en mindre trevliga kommentar så ber jag er att tänka till innan ni kommenterar. Det här är min kropp och jag gör det här för mig själv, för att jag ska känna mig bekväm. Om ni har frågor så är det bara att kommentera så kan jag berätta mer om operationen och läkningsprocessen under veckornas gång om det är intressant och spännande. Jag själv är jättenervös nu och riktigt taggad, äntligen! Jag är glad. 🙂

 

// Now I’ll write a post that I have not known if  I have dared to write or not. But I take a chance and hope that I dare to write. I’ve been pretty open with you here in the blog and I think I will win on being honest in the long run, to be honest with you and do not paint the facade of ”I have a perfect life” since I dont.

 

But this I will say now I feel a bit scary to write. I close my eyes hard before I hit the ”publish” button, and I hope not to get too many negative comments. But at the same time, I feel a certain calm, because I know you tend to support me in my choices, and I hope that if I do this I may inspire you who don’t dare to talk about it too also dare. 

 

Tomorrow 7:45am I will do a breast surgery. Yep, now I said it. I’ve thought about this a long time and now that I’ve turned 18 and finally saved enough money to be able to do this. Why I do this is because I am in the current situation do not feel comfortable in my own breast that since I started training has disappeared almost completely. Before I got my anorexia 4 years ago, I had a full D-cup in size and weighed probably about 15 kilos less than I do now. But after both eating disorder and now much weight training my breasts have become non-existent, they are rather hard and mostly muscle and not much breasts really. This makes me feel a bit unfeminine nearly as I stand in the mirror with no clothes, wide back, broad shoulders and a muscular chest. I simply want back the feeling of a pair of ”real” breasts and I will put implants so that I get back to the size that I once had.

 

I’m really looking forward to feel comfortable again, to avoid having to wear a push-up bra underneath my  sports bra in the gym to not feel uncomfortable, being able to relax and buy the clothes I want without having to think about having to fill out my bra to fill the clothing. Seeing myself in the mirror and feel feminine.

 

I ask you now, you who disapproves with me (which I know some of you probably will do) that if you feel like you throw out a less nice comment so I ask you to think before you comment. This is my body and I’m doing this for myself, for me to feel comfortable. If you have questions, just comment, I can tell you more about the surgery and the healing process during the weeks of time if it is interesting and exciting. I myself am really nervous now and really psyched, finally! I’m happy. 🙂 //